Jag har sedan jag gick ettan på gymnasiet haft problem med min höft. Det var väl inte så himla farligt då men det har bara blivit värre och värre. 

När jag går så knakar det och det känns nästan som att den fastnar eller vad man ska säga, svårt att förklara. Sitta som en skräddare går inte och ligger jag på sida på ett underlag som är för hårt, exempelvis vår soffa (och den är inte så hård) så gör det ont och ibland kan benet domna av. Kändes bättre för ett tag sedan men nu kan jag inte ens träna ordentligt. Så äntligen efter ca 10 år har jag nu fått tummen ur och bokat in en tid hos läkaren. Fick inte tid förrän om två veckor men har jag klarat 10 år så klarar jag väl två veckor till. Så tråkigt när man inte kan göra allt under passen bara. 

Troligtvis kommer detta av att jag när jag var liten hade precis på gränsen till höftledsluxation men läkarna bedömde att det det inte behövde göras någonting åt det. Så det ska bli spännande att höra vad det är. Och vad de tänker göra åt det. För nu orkar jag inte med detta mer, kanske är dumt att jag inte har gjort någonting åt det innan men nu har jag iallafall tagit tag i det och som man brukar säga, bättre sent än aldrig!

Nu har jag gjort någonting som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle göra! Och jag är fruktansvärt stolt över mig själv.

För ett tag sedan skrev jag ju om vårt konferensprojekt där vi skulle redovisa vår fältundersökning för klassen och ca 20 personer till. Efter vi gjort det blev två av grupperna från klassen tillfrågade om vi hade kunnat tänka oss att presentera detta en gång till för ca 60 personer som skulle komma på en heldag om surfplattor i förskolan. Allihopa kunde tänka sig det så vi tackade ja. De sa till oss att detta skulle ske i samma föreläsningssal som vi hade redovisat i sist och det skulle komma ca 60 personer. 

Så igår morse samlades alla som skulle vara med från klassen utanför den sal de sa att vi skulle vara i. Det skulle börja klockan 9 och 8.45 var dör ingen annan alls. Vi tyckte det var konstigt och efter något telefonsamtal fick vi reda på att det skulle vara i en av kårens lokaler. Vi gick dit och det var låst.. Tillslut hittade vi rätt ingång och när vi kom in var där hur mycket folk som helst och vår lärare var uppe på en scen och fixade. Vi skulle alltså stå på en scen?!

Mycket riktigt skulle vi det och inte nog med det så skulle vi dessutom prata i mikrofon! Att det skulle komma 60 personer stämde inte heller, det var 100 personer plus lärare, arrangörer och vi 11 studenter. 

Kan ju säga att jag blev en aningens nervös!! Men jag överlevde och det gick jättebra. 

Så jag måste än en gång säga att jag är fruktansvärt stolt över mig själv. De som känner mig vet ju att jag är en väldigt blyg person egentligen och pratar inte mer än vad jag behöver. 

När jag jobbar i butik eller på förskolan där man möter föräldrar är det inga problem att prata men när det kommer till mig som privatperson så blir det jobbigt. Har ingen aning om varför men det är så det är. Det har blivit en aning bättre sedan jag började skolan men det kan nog bli bättre. Så om 2 år när jag är klar med skolan kanske det har ändrats helt? Gårdagens upplevelse har iallafall stärkt mig som person!

Och så har jag ju världens bästa klasskompisar med, utan dem hade det nog inte gått.

Scenen vi skulle stå på

Hela gänget som var med igår.

Genomgång inför morgondagens konferens är klar, barnen är lämnade, frukosten är uppäten, elektrikerna har varit här och tid är bokas hos läkaren för min höft. Finns nog inte så många mer ursäkter kvar längre, utan det är bara till att börja läsa. Jag har ca 500 sidor kvar, så lite mer än en och en halv bok.
Så jag har nu krupit upp i soffan med vattenflaska och filtar.
Så hejdå på ett tag!

Det var visst inte bara tre böcker vi skulle läsa utan fyra..  Och alla är på ca 300 sidor. Har två kvar, så ungefär 600 sidor. Skit, skit! Förstår inte hur de kan ha så mycket på samma gång, det blir ju bara att man läser för att man ska och inte mycket fastnar. Iallafall inte hos mig, får väl hoppas att föreläsningarna gör så det fastnar lite.

Så negativt det blev nu men så kan det vara ibland. Känner ingen motivation för detta idag men det kan nog bero på att det är så mycket. 

Ikväll är det Body combat iallafall och det ska bli himla roligt. Skulle tränat igår med men kände att jag var tvungen att läsa och tur var väl det efter som det blev en bok mer än vad jag trodde att det var först. Så nu får klockan gärna bli 17.00 så man kan få röra på fläsket lite och bara få vara i sin egen lilla värld. Finns nog ingen bättre träningsform, jobbigt är det men så roligt!

Dessa tre ska vara lästa tills torsdag.. Har läst en och påbörjat den andra. Sysslolös är jag inte iallafall!

Nu i morse var det dags för Lucas 5-årskontroll. Allt gick galant och han fick en OK stämpel i rumpan. 

110,3 cm lång och väger 18,5 kg. Så på ett år har han vuxit 7 cm, liten börjar bli stor. Nästa vecka ska han dit igen för att få vaccin och träffa läkaren sedan ska han inte dit fler gånger. Nästa gång är det till skolsköterskan istället. 

 Lucas 1 dag

Lucas 4,5 år

Måste säga att jag var riktigt duktig igår. 

Åtta maskiner tvätt han jag med att både tvätta och lägga in, alla sängarna bäddades rent, jag plockade undan massa saker, städade på killarnas rum, lagade mat och tillslut bakade jag hälsobullar till kvällsmat. 

Måste ju få vara lite nöjd med sig själv ibland!

Efter att ha umgåtts med familjen hela dagen så åkte de ut till Tönnersjö och jag åkte in till stan för att gå på fest. Två i klassen har fyllt år och hade fixat en fest för oss i klassen. En helt underbar kväll med massa skratt och galenskaper!