Idag fick de gå ut själva, de fick klara regler på var de skulle få vara och inte och att de absolut inte fick gå ifrån varandra!

De skötte sig superbra och jag satt på balkongen hela tiden och höll koll på dem..

Men precis som jag befarade så skulle de sköta sig kanon medan det fanns andra som inte gjorde det..

Det var tre andra barn ute som är syskon och den yngsta är 2,5-3 år och den äldsta kan vara 5-6 år ungefär. De är alltid ute utan föräldrar och jag har ingen aning om var de bor heller, men jag har aldrig sett någon vuxen tillsammans med dem. Luvas och Kevin var iallafall vid sandlådan och lekte med sina skottkärror och spadar och då tar mellan pojken och öser sand över Kevin. Kevin kommer fram till mig nedanför balkongen och berättar vad som hänt och springer sedan runt så jag får hjälpa honom med att få bort all sand som var överallt. Till och med i kalsongerna var det fullt!

Sedan tar jag och skäller ut den där ungen och säger att de får väldigt gärna kasta sand på varandra men de ska INTE göra det på min söner!! Jag var så arg så jag visste knappt var jag skulle ta vägen och jag vet inte om de förstod vad jag sa till dem heller för jag vet inte om de kunde svenska. Jag är inte den som säger ifrån i första taget när det är någonting men om någon är elak mot mina barn så kommer det fram någon okänd person i mig som minsann kan säga ifrån! Men det kändes bra att skälla på honom eftersom jag inte jobbar utan bara var mamma så kände jag att jag inte behövde vara pedagogisk överhuvudtaget utan bara beskydda mina barn!

Ungarna går iallafall vidare och går till grannarnas tomt och sticker in händerna under staketet och tar deras stenar de har lagt istället för gräsmatta. De var trädgården som är snett nedanför oss så jag såg all och kunde inte hålla tyst utan var tvungen att säga till p skarpen igen och säger till dem att det är inte deras stenar så de har ingen rätt att ta dem över huvudtaget. 

Sen går de tillbaka till lekplatsen igen där Lucas och Kevin befinner sig och försöker kasta sand igen vilket leder till ännu en tillsättning från mig. Han slutar då och sedan försöker de ta sand ifrån skottkärrorna och Lucas och Kevin säger till dem flera gånger. Sedan ger de upp och kommer hem till mig och är inne istället..

När de kommer in berättar även Lucas att den yngsta killen hade slagit honom i huvudet med sin sko, synd att jag inte såg det (eller tur kanske, för då vet jag inte vad jag hade gjort..) för då hade jag minsann flugit ner på lekplatsen och inte varit glad.

Tycker det är så fruktansvärt tråkigt att mina killar ska behöva vara rädda för att vara p lekplatsen på grund av att vissa föräldrar inte kan hålla koll på sina egna barn, att de dessutom är så små och tre stycken tycker jag är fruktansvärt skrämmande. Det är inte konstigt att det hände så mycket skit i samhället när inte alla tar sitt ansvar och lär sina barn vad som är rätt och vad som är fel. Kan eller orkar man inte ta hand som sina egna barn borde man inte få ha några heller!!!

Var bara tvungen att skriva av mig lite frustration..

När killarna kom in så fixade jag iordning lite pizzabullar som vi hade till kvällsmat vilket var väldigt uppskattat och sen blev det en dusch för deras del och lite barnprogram innan det var dags för sägen.

Vet inte om det är jag som är överbeskyddande och fjantig kanske men vi låter inte våra killar gå ut själva. Har funderat på att låta dem göra det snart men jag är så rädd att de ska hända någonting.. Hemma hos mamma och pappa brukar de vara ute själva men de bor i hus  och det ligger ute på landet. Jag tror inte att de skulle springa iväg om de är själva men om de då träffar barn som är lite äldre så vet man ju inte vad de lurar i dem för dumt. 
Samtidigt så är det barn som är 2-3 år som springer här själva utan att det är några föräldrar i närheten, vilket jag inte själv hade låtit mina barn göra.

Som sagt så är det kanske bara jag som är fjantig men det är ju mina fina små killar och jag vill ju inte att det ska hända dem någonting! 

Men samtidigt så är det väl bara att inse att mina "små" killar börjat bli stora. Tycker att det är så himla svårt! 

Håret är blött och ihopsatt till en fläta efter duschen jag tog när grabbarna grus hade gått och lagt sig. Rasmus är hos en jobbarkompis och jag har precis landat i stolen framför datorn med ett glas pepsi och några få godbitar som är kvar efter gårdagen. 

Är helt slut efter det 22 timmar långa passet. Det var inte mycket barn men jag har sovit så dåligt i natt.. Jag vill ju gärna ha helt mörkt när jag sover men det vill ju inte barnen. Så det är tänt i hallen och på toaletten vilket gör att det lyste rätt in i mitt rum. Det är ett fönster i dörren och det som brukar hänga där var borta, trodde att jag skulle kunna sova ändå men vaknade varannan timma. Så om jag ska sova i samma rum på måndag ska jag se till att hänga någonting över fönstret så det blir lite mörkare iallafall!

Ska ta och se om jag hittar någon film på Netflix och sen är det jobb i morgon igen, dock bara mellan 10-14. 

Efter vi hade ätit mat fanns det inga soffor lediga så vi stod ett tag och kollade vad killarna gjorde. Sen sprang de iväg och vi sa till dem att vi skulle sätta oss där det blev ledigt. När det blev en ledig soffa satte vi oss och helt plötsligt hör jag mitt eget namn i högtalarna..
Jag gick fram och det kom en ledsen liten Lucas springandes. Han sa att han hade letat efter oss men inte hittat oss. Han kan dock inte letat särskilt noga eftersom vi satt på samma ställe som innan maten.. Men det kändes skönt att han hade gått till personalen och bett om hjälp och sagt att han inte hittade mamma och vad jag heter. Min duktiga kille! Efter lite gos i soffan letade han upp Kevin och lekte ett tag till innan vi åkte hem efter fyra timmars bus.
Nu är alla tre killarna ute hos mina föräldrar och tvättar bilen, jag tog mig en powernap på en timma och sitter nu och väntar på bussen som ska ta mig till jobbet.

Idag skulle jag ha jobbat 10-16 men jag bytande tid med en annan så det blev ett nattpass istället, klockan 17 börjar jag och går inte av mitt pass förrän 15 i morgon eftermiddag. Men det blir ju några fler timmar så det gör ju inte så mycket om man ser det ur plånbokens synvinkel!
Men eftersom denna dagen blev tom så fick det bli lite fastbind av våra små killar och var gör man det bättre än på busfabriken? Vi kan ta det lugnt och killarna kan busa sig trötta, perfekt när det väntas nattjobb.

Om lite mer än två veckor har vi varit tillsammans i hela 10 år!

Var tar tiden vägen?

Älskar dig min man ♥

Denna bilden är från midsommar detta året, Lucas är fotograf.

Så här ser min söta lilla fis ut idag.. 

Söt är han fortfarande men det är ju inte vackert direkt.. Det är ju knappt man vågar går utanför dörrarna med honom!

Att Kevin överhuvudtaget inte har varit på sjukhus på grund av olycka är helt otroligt. Jag vet inte hur mycket han har slagit sig denna våren, speciellt senaste två månaderna.. Det mesta är från förskolan men nu är han ju hemma så nu händer det hemma. Senast var ju på Midsommar som jag skrev om och idag fixade han nästa grej..

Han och Lucas sprang i soffan, jag sa till dem flera gånger att de INTE skulle hålla på och tramsa i soffan, lyssnar de? NEJ!

Det resulterade i att Kevin trillar ner och slår kinden i soffbordet. Så nu sitter han med en kylklamp invirad i papper och kommer få ett fint blåmärke över hela kinden!

Som tur är har han inte skadat sig allvarligt än så länge! Så är det någon som har en massa bubbelplast så tar vi tacksamt emot detta så vi kan vira in honom i det!