När jag säger att jag bara har ett halvår kvar i skolan får jag ofta höra att jag ska ta vara på tiden.. När man börjar jobba sen blir det så jobbigt.
Men jag måste säga att jag längtar mer än någonsin till att få komma ut och jobba.
Visst finns det fördelar med att plugga. Jag kan disponera den mesta tiden hur jag vill men mer då?
All stress över att aldrig vara ledig, stressen över att inte kunna vara sjuk även fast man är det. Inte kunna vara ledig på sommaren för då får jag inga pengar. Och framförallt, att behöva leva på lånade pengar med en skuld som växer för varje månad istället för sjunker.
Så nej jag kan inte påstå att jag njuter av att plugga och kommer inte att göra det heller! För att kunna bestämma sin tid själv väger verkligen inte upp för de sakerna som jag skrev ovan!

Men idag är det 220 dagar kvar, sen är jag klar!!

Hur många gånger ska man bli puttad ner i en grop? Och hur mångar gånger ska man orka kravla sig upp från den? 

Har varit hos ortopeden och blev inte klokare.. Han sa att jag hade något som hette Snapping hip.. Jo det förstår jag med för det är ju precis det det är. Min höft knäpper, låter och hoppar! 

Enligt läkaren finns det inget och göra, man kan stretcha och det är någor som går över. Men jag har haft detta i 10 år nu och det bli ju bara värre!!!

Och det som är värst är ju ryggen som han knappt tittade på för i remissen stod det bara om höften.. 

Efter medömkande ord från läkaren och svar som inte gav något brast det för mig inne hos honom och jag fick iallafall en tid för röntgen av ryggen. Tror inte på något sätt att det kommer vara till någon nytta men då gör dem iallafall någonting. Frågan är ju bara hur många gånger man ska orka ta sig upp när man har blivit knffad? För vid det här laget räknar jag med att jag kommer få samma svar vid nästa träff. Att det inte finns något de kan göra..

Men det kanske bara är meningen att jag ska gå och ha ont hela tiden?! Kanske bara ska acceptera att det är som det är och se glad ut? 

Uach vad allt blev negativt nu, men det är precis så jag känner nu. Allt känns bara hopplöst!

Är glad att jag har mina tre fina killar iallafall, ni är det finaste som finns!

Tiden springer iväg och det är ju bara bra för det betyder ju att jag är närmre min examen. Dock så känns det nästa som att det går lite väl fort så man knappt hänger med. Men har jag klarat av tre år hittills så ska jag väl klara av det sista halvåret plus lite till med. 

Men samtidigt som det känns helt underbart att snart vara klar så känns det ändå skrämmande. Jag har inte en aning om vad jag gör om ett år, inte ens vad jag gör om nio månader! Var kommer jag jobba? Med vilka? Kommer jag trivas? Ovissheten skrämmer mig lite! Fast det är ju en liten bit kvar innan jag är där. 

Just nu har vi en kurs som heter Sociala relationer, konflikthantering och ledarskap. Rätt så intressant faktiskt och snart är det dags för VFU igen, ska tillbaka till samma ställe som jag var på i våras och denna gången är det en fyra veckors period. Jag trivs jättebra där men gillar inte VFUn, det känns bara som att allt blir så konstlat. Mans ska vara en i arbetslaget fast man vet att man bara kommer vara där ett tag och när man väl har lärt känna barnen hyfsat bra då är det dags att sluta där. Man ska göra så himla mycket uppgifter som bara känns påtvingade för man vet att det inte funkar så i praktiken egentligen. Men men, det ska bli kul att träffa alla igen iallafall och efter det är denna terminen nästan slut och sista terminen kan påbörjas och det med skräckblandad förtjusning.

227 dagar kvar till examen idag!!!

Har nu fått en kallelse till en ortoped. Ska dit om tre veckor. Vågar man hoppas att de kan hitta något eller kommer man få samma bakslag som alltid?
Jag vill hoppas att jag äntligen kan få ett svar och hjälp, men jag vet inte ifall jag vågar.. Varje gång jag har haft minsta lilla hopp har den lilla lågan släckts igen.
Kan ju alla hålla tummarna men vågar nog inte förvänta mig något alls..