Jag har sedan jag gick ettan på gymnasiet haft problem med min höft. Det var väl inte så himla farligt då men det har bara blivit värre och värre. 

När jag går så knakar det och det känns nästan som att den fastnar eller vad man ska säga, svårt att förklara. Sitta som en skräddare går inte och ligger jag på sida på ett underlag som är för hårt, exempelvis vår soffa (och den är inte så hård) så gör det ont och ibland kan benet domna av. Kändes bättre för ett tag sedan men nu kan jag inte ens träna ordentligt. Så äntligen efter ca 10 år har jag nu fått tummen ur och bokat in en tid hos läkaren. Fick inte tid förrän om två veckor men har jag klarat 10 år så klarar jag väl två veckor till. Så tråkigt när man inte kan göra allt under passen bara. 

Troligtvis kommer detta av att jag när jag var liten hade precis på gränsen till höftledsluxation men läkarna bedömde att det det inte behövde göras någonting åt det. Så det ska bli spännande att höra vad det är. Och vad de tänker göra åt det. För nu orkar jag inte med detta mer, kanske är dumt att jag inte har gjort någonting åt det innan men nu har jag iallafall tagit tag i det och som man brukar säga, bättre sent än aldrig!

Nu har jag gjort någonting som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle göra! Och jag är fruktansvärt stolt över mig själv.

För ett tag sedan skrev jag ju om vårt konferensprojekt där vi skulle redovisa vår fältundersökning för klassen och ca 20 personer till. Efter vi gjort det blev två av grupperna från klassen tillfrågade om vi hade kunnat tänka oss att presentera detta en gång till för ca 60 personer som skulle komma på en heldag om surfplattor i förskolan. Allihopa kunde tänka sig det så vi tackade ja. De sa till oss att detta skulle ske i samma föreläsningssal som vi hade redovisat i sist och det skulle komma ca 60 personer. 

Så igår morse samlades alla som skulle vara med från klassen utanför den sal de sa att vi skulle vara i. Det skulle börja klockan 9 och 8.45 var dör ingen annan alls. Vi tyckte det var konstigt och efter något telefonsamtal fick vi reda på att det skulle vara i en av kårens lokaler. Vi gick dit och det var låst.. Tillslut hittade vi rätt ingång och när vi kom in var där hur mycket folk som helst och vår lärare var uppe på en scen och fixade. Vi skulle alltså stå på en scen?!

Mycket riktigt skulle vi det och inte nog med det så skulle vi dessutom prata i mikrofon! Att det skulle komma 60 personer stämde inte heller, det var 100 personer plus lärare, arrangörer och vi 11 studenter. 

Kan ju säga att jag blev en aningens nervös!! Men jag överlevde och det gick jättebra. 

Så jag måste än en gång säga att jag är fruktansvärt stolt över mig själv. De som känner mig vet ju att jag är en väldigt blyg person egentligen och pratar inte mer än vad jag behöver. 

När jag jobbar i butik eller på förskolan där man möter föräldrar är det inga problem att prata men när det kommer till mig som privatperson så blir det jobbigt. Har ingen aning om varför men det är så det är. Det har blivit en aning bättre sedan jag började skolan men det kan nog bli bättre. Så om 2 år när jag är klar med skolan kanske det har ändrats helt? Gårdagens upplevelse har iallafall stärkt mig som person!

Och så har jag ju världens bästa klasskompisar med, utan dem hade det nog inte gått.

Scenen vi skulle stå på

Hela gänget som var med igår.