Petter, 38, anklagades för allt från misshandel till nekrofili men fick tillbaka sina barn som han inte sett på fyra år

Efter fyra års kamp fick Petter äntligen sina barn tillbaka. Trots att de var traumatiserade och rädda efter mammans hjärntvätt om hur farlig pappa var, har de blivit en glad familj igen.
Då kommer nästa slag. I en stort uppslagen debattartikel i Svenska Dagbladet fortsätter lögnerna om Petter: ”I Sverige kan misshandelsdömda mäns intressen värderas högre än barns bästa.” Artikeln är undertecknad av tre tongivande representanter för kvinnovåldsorganisationer i Sverige: Angela Beausang på Roks, Carina Ohlsson på Sveriges kvinnojourer SKR och Tomas Wetterberg, Män för jämställdhet. Enligt dem är domen som gav Petter ensam vårdnad en skandal och bevisar att domstolar struntar i våldsutsatta kvinnor och barn. Men är det sant eller är det tvärtom så att Stockholms tingsrätt har genomskådat en mammas lögner och sett att det är hon som är den största faran för barnens psykiska hälsa?

Petter, 38, är en typisk representant för den nya tidens pappor – engagerad, intresserad och ansvarstagande. När sonen Lukas föddes var han pappaledig, han var oftast den som hämtade och lämnade på dagis där personalen sedan vittnade om vilken fin kontakt far och son hade. Mamman var för det mesta sjukskriven. Några år senare hade de tre barn, men när minsta barnet var sju månader begärde han skilsmässa.
Han hade inte en tanke på något annat än gemensam vårdnad och delat boende, men hans fru blev rasande. Om inte Petter ville ha henne skulle han minsann inte ha barnen heller.
En fasansfull tid följde. Barnens mamma anklagade Petter för misshandel, incest och nekrofili – den ena anklagelsen värre än den andra. Och hon försvann med barnen.
De sociala myndigheterna tog genast parti för mamman, polisen likaså. Som i en Kafka-film upplevde Petter hur tingsrätten dömde honom till fyra månaders fängelse för misshandel av barnens mamma – utan några andra bevis än hennes påståenden. Överklagandet ledde till att han fick en månad strängare straff.
– Jag har överklagat till Europadomstolen, men chanserna är små, säger Petter som avtjänade sitt straff med fotboja och kunde arbeta hela tiden.
– Trots att de dömt mig, verkade ingen på allvar tro att jag var kriminell. Jag behövde inte ens ha övervakare när straffet var avtjänat.

I detta läge hade många kapitulerat inför systemet, skaffat ny fru och nya barn och hoppats på bättre tur nästa gång. Chanserna för Petter att få vårdnaden om barnen, eller ens få träffa dem igen, var mikroskopiska nu när han var en dömd ”kvinnomisshandlare”. Men Petter hade aldrig en tanke på att ge upp sina tre barn. Han hade dessutom en av Sveriges vassaste advokater när det kommer till bisarra vårdnadstvister, Ia Sweger.
– Det här ärendet har varit en kamp från början till slut, säger Ia Sweger till Dispatch International. Jag är övertygad om att Petter är oskyldig för de brott som han fälldes för fyra år sedan och att det faktiskt finns oskyldiga personer i vårt rättssamhälle som dömts för brott som de aldrig begått.
– Det mest skrämmande med detta ärende visar sig när barnen slutligen återförenades med sin pappa och Socialtjänsten i hans kommun genomförde en gedigen barnavårdsutredning som visar att barnen riskerar att fara illa av att ha ett obevakat umgänge med sin mamma. Man kan fråga sig hur det är möjligt att socialtjänster i Sverige kommer fram till så olika bedömningar.
Petter har nu haft tid att fundera på allt som har hänt.
– Nu när jag ser tillbaka på tiden utan barnen, kan jag se att jag gick omkring som i ett töcken. Men jag hade bara en enda sak för ögonen – att få tillbaka mina barn, säger han.
I våras kom så den smått unika domen från Stockholms tingsrätt. De skriver:
”Sett mot en bakgrund – att hon är mor till barn som gömmer sig för en förövare som vill dem illa –utför (mamman) säkert ett mycket gott arbete. Tingsrätten har ju dock funnit att det inte finns anledning att leva gömda. För tingsrätten framstår därför (mammans) omsorgsförmåga i en betydligt mer tveksam dager.
Hennes agerande medför inte bara att barnens kontakt med sin far och hela sin släkt på
fars sida omintetgörs. Det kan också sättas ifråga hur barnens allmänna sociala liv kommer att te sig med den inlärning de nu synes vara utsatta för, nämligen att man måste vara på sin vakt eftersom fara hotar. Tingsrätten ser en uppenbar risk att barnens tillvaro med denna ordning, att utan fog leva gömda och omgärdade av restriktioner, kommer att medföra en oacceptabel inskränkning i deras rätt till framtida relationer och nätverk. Mot denna bakgrund är det tingsrättens uppfattning att det är bäst för barnen att (Petter) tillerkännas ensam vårdnad om dem trots de avsevärda omställningsproblem som kan förväntas uppstå.”

Domen kom som en glädjechock för Peter. Under fyra år hade han inte fått minsta livstecken från barnen – inte ens ett fotografi, trots att han vädjat till sociala myndigheterna att förmå mamman att skicka bilder. Två månader efter domen skulle första umgänget genomföras, under övervakning av kontaktperson.
– Jag var väldigt spänd och förutsatte att barnen skulle hata mig. Men det gick faktiskt över förväntan, även om min son Lukas som blivit 6 år, var väldigt rädd för mig. Själv hade han förstås inga minnen från vår tid tillsammans men hans mamma hade ju utmålat mig som ett monster.
Efter tre umgängen gick det inte längre. Barnen var uppjagade och grät, Lukas hade fått order av sin mamma att han inte fick lova att stanna på umgänget mer än något minut och grät förtvivlat och vägrade ha något med Petter att göra.
– Jag visste hela tiden att mamman inte skulle acceptera att lämna över barnen till mig. Och det slutade som jag befarat – barnen omhändertogs av myndigheterna, berättar Petter.
De flyttades från mamman till ett jourhem och Petter fick bo där med dem. Man räknade med att det skulle ta minst 4-6 veckor att få barnen att vänja sig vid pappa, men redan efter tre veckor flöt allt så bra att Petter kunde flytta hem med dem och fira sin första jul tillsammans på många år.
– Det har varit lättast att knyta an till Lukas, han och jag hade ju trots allt 2,5 år tillsammans innan mamman bröt vår relation. Och en dag sa Lukas till mig: ”Min mamma lever i Bollibompa-världen.”

Även om rollerna nu är ombytta, så innebär barnens flytt till pappan att de får tillgång till båda sina föräldrar. För Petter är det självklart att barnen ska få träffa sin mamma – trots allt hon utsatt dem för.
– Problemet är att hon kom med en hel stab av människor till senaste umgänget och bland annat en kvinnorättsaktivist och skapade en osäker stämning. Dessutom spelade hon upp ett band för Lukas där han säger att han är rädd för pappa som slår. Det vill säga, det hon hade lärt honom att säga.
Socialsekreteraren som övervakade mötet reagerade omedelbart och tog bandspelaren och sa att hon omedelbart måste stänga av. I fortsättningen får umgänge med mamman bara ske en gång i månaden och under övervakning av två personer.
Sanningen är alltså en helt annan än den kvinnojoursorganisationerna målar upp i medierna. Petter blev väldigt illa berörd när han läste debattartikeln – än en gång framställs han som en våldsverkare som vill sina barn illa, trots att domstolsväsendet tydligt visat att det är mamman som brister i omsorger om barnen. Den mycket omfattande utredning som gjorts visar att han har en mycket god omsorgsförmåga om sina barn.
– Jag tänker att Angela Beausang och de andra befinner sig på samma nivå som mina barns mamma. De bortser från alla fakta och slänger anklagelser omkring sig som inte har med verkligheten att göra.
– Det sorgliga är ju att de företräder organisationer som får miljontals kronor i bidrag från staten som bidrar till att härska, söndra och splittra familjen i stället för att stärka den. De tar endast kvinnans parti och förstärker offerbilden av henne – en bild som inte bidrar till att stärka kvinnor, snarare tvärtom.
– Deras artikel avslöjar att de helt saknar barnperspektiv eftersom de endast utgår från kvinnans perspektiv, inte barnens. Den som vill jobba för barns rättigheter måste föra en könsneutral debatt. Och som jag ser det bör bara organisationer som verkar för barnens bästa och struntar i könet, vara berättigade till bidrag från staten.

Källa: http://www.d-intl.com/nar-mamma-lever-i-en-bolibompa-varld/?lang=sv#.USpidBn2Vmg

Det är inte alltid mamman som är den bästa för barnet! Och man ska väl ändå se till barnens bästa och inte mammans eller pappans!

Jag kan inte för mitt liv förstå att man vill utsätta sina barn för denna ,enligt mig, tortyr bara för att tillfredställa sitt eget behov. Och myndigheternas agerande sen, tänk att det skulle ta fyra år för dem att inse att det inte var pappan som var boven i dramat utan att det var mamman! Fyra år är väldigt lång tid för barn i den åldern.

Det har ju inte bara förstört pappans fyra år utan sina barn utan även barnen har fått lida något enormt! Och med tanke på de vi har pratat om i skolan så är de första åren i barnens liv de viktigaste och det är dem som är grunden för resten av livet. 

Jag hoppas innerligt att de här barnen inte har tagit någon skada av mammans agerande. Och mina tankar går till pappan och barnen och jag hoppas verkligen att barnen kan se framåt i livet med glädje!