Då var det snart dags för skolstart även för min del. 

Idag var det dags att anmäla sig till terminen, kursen och till csn. Allt är gjort vilket innebär att det endast är en vecka kvar tills allt drar igång med en himla fart. 

Vetenskaplig metod och teori är först ut denna termin, en kurs på endast fem veckor men den ska tydligen vara riktigt tuff..

Får väl se hur detta går men ska väl ta mig igenom denna med precis som med allt annat hittills. 

Något positivt med att skolan börjar igen är att jag är ännu ett steg närmre min examen, det är ju termin 6 av 7 som startar på måndag, så endast två terminer kvar tills jag har min examen!! 

Hade kanske önskat att terminen skulle börja en aning lugnare, men fullt ös direkt både med skola och det övriga livet. Ju mer man har att göra desto fortare går väl tiden och det är ju positivt just nu känner jag! 

Som jag har skrivit om innan så har jag ju stora problem med min höft och rygg. Jag har varit hos läkare, sjuksyster och naprapat sen läkare igen. Fick jättebra hjälp av naprapaten med förändringar både i vardag och i träning. Men problemen kvarstår trotts det.. Gick till läkare igen nu för en månad sedan och han föreslog bara det jag redan testat så tillslut sa han till mig att han skulle vara ärlig och sa att han faktiskt inte visste vad han skulle göra. Så vi kom överens om att han skulle skicka en remiss till röntgen och ultraljud.
Det skulle gå fort att få tid sa han. Tiden gick och ingen kallelse kom.
Så jag ringde till dem och fick numret till röntgenkliniken. Det visade sig att de hade skickat tillbaka den till läkaren då de rekommenderade en magnetröntgen. Så jag fick ringa tillbaka igen tillslut godkände han att jag ska göra en magnetröntgen.
Jag visste ju knappt vad det var så jag googlade lite och läste då att det är den sista utvägen i undersökning då det krävs specialutbildning och specialister och då är väldigt kostsamt.
Det känns ju kanon att få göra undersökningen men samtidigt skrämmande. Både för hur undersökningen går till men även för vad som händer ifall de inte hittar något. Vad gör jag då?
Ska jag behöva leva med smärtan resten av mitt liv? Och om de hittar något, tänk om det inte går att göra något åt det?
Är så trött på denna smärtan nu, när ska jag få vara som alla andra och kunna röra mig som jag vill? Jag är 26 år men känner mig som 86 istället...

Idag var den stora dagen kommen! Allra första dagen i skolan för Lucas. Han har räknat ner och längtat och i morse var det äntligen dags.
Jag var med honom en timma sen lämnade jag honom där. Allt hade gått kanonbra och han hade haft roligt.
Känns konstigt att ha ett barn som går i skolan, redan lixom. Vad har hänt med mina små barn?!
En bild påväg till skolan och en i skolan.

I söndags begav vi oss ut på en road tripp och ändamålet var Liseberg.
Det blev en kanon dag och killarna var supernöjda!

Vi är redan några dagar in i augusti. Känns nästan overkligt. Var har denna sommaren tagit vägen?
Visst är det skönt att det går fort så det är ännu närmre examen, men sommaren kunde ju gått lite saktare och sen september till juni kan bara rusa förbi! För nu är det nära, bara nio månader som ska spenderas i skolan sen är det klart 3,5 års slit med både skratt och tårar.

Jag var och träffade Emelie idag och vi pratade lite om hösten och om vårt kommande examensarbete. Vi har några idéer som vi förhoppningsvis kan spinna vidare på nu under hösten och sedan köra hårt under våren. Sen är vi klara. Kan inte fatta att det bara är två terminer kvar och om tre veckor påbörjar jag mitt examensår! ! Helt underbart!

Men först är det tre veckor som består av lite jobb, lite kul med familjen och så ska ju Lucas börja skolan om 1,5 vecka! Min stora grabb.

Men jag måste ju visa en bild på min nya fina cykel med.