Jag sitter på sagoängen på en filt medan mina pojkar är och leker. Är jag en dålig förälder som inte springer efter dem och leker med dem?
Merparten av alla föräldrar som är här springer efter sina barn som små svansar eller i mina ögon betjänter. Så fort barnen vill något och vinkar med lillfingret uppfyller föräldrarna deras krav.
Är det bara jag som är konstig och en dålig förälder som inte gör så utan anser att de måste få leka själva och få upptäcka saker på egen hand utan en vuxen som är hack i häl. Jag både ser och hör dem hela tiden men jag är inte deras svans. De vet att jag är här och de får själva upptäcka och utforska miljön. Visst bör man som vuxen vara med ibland men inte hela tiden. Det känns nästan som att de tävlar om vem som är den bästa föräldern då den ena skryter mer än den andra.
Men jag tänker lite som så att vad gör de här barnen den dagen det inte finns någon förälder i närheten som kan ge dem vad de pekar på? Då kommer verkligheten och slår dem rätt i ansiktet med en rak höger. För enligt min mening så är det så verkligheten ser ut. Man kan inte få allt man pekar på och man har inte alltid någon som servar en så fort man vinkar lite.
För hur ska barnen kunna bli självständiga individer när de inte får chans att själva komma på lösningar för olika situationer och problem?
Kalla mig dålig förälder om du vill men det är min syn på saken. För jag vill att mina barn ska få möjlighet att prova olika saker och vara självständiga så småningom men ändå veta att det finns någon att vända sig till när det behövs.


Lite bilder från dagen hittills!