Ahh, vilken morgon.. Trött och irriterad innan man ens kommit upp ur sängen. Kevin kom till mig 5 minuter innan klockan ringde. Och sen har det bara varit skit hela morgonen. Kan denna dagen verkligen bli bra? Men börjar det såhär kan det kanske bara bli bättre? Får hoppas på det!

Nu är jag iallafall inne på andra veckan av fyra på vfun. Snart är den slut också. Trivs jättebra men som jag nämnt innan så känns det alltid så krystat när det är VFU. Man ska vara en i arbetslaget samtidigt som man inte ska det för man ska vara student. Som tur är så är dem jag är hos nu kanon!

Fast just idag vill jag bara hem, lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet, hade nog behövt sova en vecka för att komma ikapp känns det som.

Positiva Emma idag.. Men som sagt, har det börjat såhär kan det väl bara bli bättre!!

Idag var sista dagen i skolan på 4 veckor! Ska bli så himla skönt att komma där ifrån ett tag, har verkligen ingen ork alls till skolan känns det som. Det är även fler i klassen som känner samma sak. Vet inte om det kan vara för att slutet är nära fast ändå lite långt borta?

Istället är det iallafall dags för fyra veckors VFU, jag ska tillbaka till samma ställe som jag var sist. Ska bli kul, samtidigt som jag inte riktigt gillar just vfu situationenn då den blir så konstlad om man jämför när man jobbar. Men om det var som sist så ska det gå galant.

Detta blir även den sista "vanliga" vfun, nästa gång är det dags för slut vfun och sedan är det bara c-uppsatsen kvar! 

Som sagt, nära men åndå långt borta.

Hur många gånger ska man bli puttad ner i en grop? Och hur mångar gånger ska man orka kravla sig upp från den? 

Har varit hos ortopeden och blev inte klokare.. Han sa att jag hade något som hette Snapping hip.. Jo det förstår jag med för det är ju precis det det är. Min höft knäpper, låter och hoppar! 

Enligt läkaren finns det inget och göra, man kan stretcha och det är någor som går över. Men jag har haft detta i 10 år nu och det bli ju bara värre!!!

Och det som är värst är ju ryggen som han knappt tittade på för i remissen stod det bara om höften.. 

Efter medömkande ord från läkaren och svar som inte gav något brast det för mig inne hos honom och jag fick iallafall en tid för röntgen av ryggen. Tror inte på något sätt att det kommer vara till någon nytta men då gör dem iallafall någonting. Frågan är ju bara hur många gånger man ska orka ta sig upp när man har blivit knffad? För vid det här laget räknar jag med att jag kommer få samma svar vid nästa träff. Att det inte finns något de kan göra..

Men det kanske bara är meningen att jag ska gå och ha ont hela tiden?! Kanske bara ska acceptera att det är som det är och se glad ut? 

Uach vad allt blev negativt nu, men det är precis så jag känner nu. Allt känns bara hopplöst!

Är glad att jag har mina tre fina killar iallafall, ni är det finaste som finns!

Har nu fått en kallelse till en ortoped. Ska dit om tre veckor. Vågar man hoppas att de kan hitta något eller kommer man få samma bakslag som alltid?
Jag vill hoppas att jag äntligen kan få ett svar och hjälp, men jag vet inte ifall jag vågar.. Varje gång jag har haft minsta lilla hopp har den lilla lågan släckts igen.
Kan ju alla hålla tummarna men vågar nog inte förvänta mig något alls..

Ja om två veckor kan jag sätta en "check på den" på VTM-kursen. Ska bli mer än underbart måste jag säga!

Sen är det bara fyra kurser kvar och två tillfällen med VFU (verksamhetsförlagd utbildning), bara 258 dagar kvar tills jag tar examen! Och det bästa av allt är att jag redan ska på anställningsintervju!

Det är ju inte säkert att jag får tjänsten som är utanonserad nu, men personen jag pratade med sa att det fanns lediga tjänster till våren och att hon mer än gärna ville träffa mig samt att hon sa att jag var den första hon ringde till, så det känns ju kanon!

Känns så härligt att 3 års, snart 3,5 års slit ger resultat! Ska bli så himla skönt att komma ut i verkligheten påriktigt sedan och slippa skolan. Visst har det sina fördelar med att vara student, men det finns en del nackdelar också som inte väger upp fördelarna med ett jobb. 

Men samtidigt som det känns helt underbart att snart vara klar med skolan så är det rätt skrämmande också, jag har ju inte en aning om vad jag gör om ett år, var jag jobbar och med vilka.

Men åhhh vad ja längtar nu!!

Hela veckan har vi haft målare här hemma som har fixat i ena sovrummet. Han blev klar i går och idag har pappa hjälpt Rasmus att lägga nytt golv där inne. Kanonfint blev det.

Det var i vårt sovrum de fixade men nu har vi blivit av med det..

Lucas och Kevin bara bråkar hela tiden och stör varandra både på morgon och kväll vilket har blivit rätt så stora problem här hemma den senaste tiden. 

För att få bukt med detta beslutade jag och Rasmus att vi skulle ge dem varsitt rum. Dessvärre har vi inte tillräckligt med poäng för att kunna få en fyra och då får man ju göra det bästa av situationen. 

Vi har beställt en bäddsoffa, hittade en som var både skönt att ligga i samt supersmidig att bädda och bädda upp. Man drar bara i en rem och sängen fälls ut, inga kuddar behöver plockas bort och sängkläderna kan ligga kvar när man fäller ihop den sedan. 

Så nu har grabbarnagrus fått varsitt rum och det märktes skillnad direkt! 

Det mest optimala hade ju varit ifall vi hade haft en större lägenhet men eftersom det inte är möjligt i dagsläget blev det denna lösningen, vad gör man inte för sina älskade små barn?!

Nu i veckan har jag varit hos ännu en som dragit, slitit och klämt på rygg/höft. Hade lite förhoppningar men det skulle jag inte haft.

Även denna person som jag var hos hade precis samma svar som alla andra. De har ingen aning om vad det kan vara eller hur de ska kunna hjälpa mig..

Att det ska vara så svårt att få rätt på denna skiten rent ut sagt! Tänk om man bara fått et svar på vad det kan vara, det hade varit så mycket lättare mentalt då. Även fast det kanske hade varit något som inte går att fixa så hade man iallafall vetat vad det är. Det hade underlättat så himla mycket! Då hade man ju haft en förklaring till smärtan och inte bara att det gör ont.

Ett litet ljus i tunneln är iallafall att en läkare som jag pratat med, som inte heller vet vad han ska hitta på, har skickat en remiss till ortopeden. Han hade ingen aning om ifall de kan hjälpa mig men han sa iallafall att eftersom jag har ont och har haft det så länge så måste vi gå till botten med det. Så det känns ju iallafall rätt så skönt att han verkligen tar det på allvar vilket jag inte upplevgt att de andra läkarna jag varit hos har gjort. 

Får bara hoppas att det ger något, men har lärt mig vid detta laget att inte hoppas för mycket..

Men jag ber till alla högre makter, om det nu finns några, att jag snart ska få en förklaring på detta och förhoppningsvis bli av med det också!

Gnäll, gnäll gnäll.. Känner mig som en gnällig gammal tant, haha!

Vad ska jag göra nu?
Svaret på MR kom idag och det visade ingenting..
Vad f*n ska jag göra nu då? Läkaren rekommenderar sjukgymnast, vilket jag totalvägrar. De är ju tack vare att jag gick dit som jag har ont i ryggen oxå och inte bara bara i höften som jag sökte hjälp för från början.
Som det känns nu hade ett negativt besked varit bättre än inget alls. Då hade jag ingetallafall haft ett svar på varför jag har ont. Men nu är jag tillbaka på ruta ett och har inte en aning om vad jag ska göra.
Är det ens någon som tror på mig längre?
Är det meningen att jag bara ska leva med smärtan??